Lillis blogg

Tänk idag så vakna jag vid 8 tiden. Det var ju ett tag sen man vakna så tidigt. Vakna väl tidigt på grund av det jag ska göra idag. Ska på Johans begravning. Tänk att man nu ska säga hejdå, på sätt och viss. Kommer ju aldrig komma över detta som hänt. Och det gör väl ingen av hans familj och kompisar. Nu vill jag inte skriva mer om det... Inget ont, men blir bara ledsen.

Känner att jag måste få ur mig detta. Kanske inte är så bra ide att skriva det här. Men vem ska jag säga detta till...

Jag önskar att du var här nu. Och om du inte var här, att du var i livet igen. Livet är grymt och det tänker man inte på. Och ibland vill man inte förstå det heller. 

Det är så mycket som jag tänker på nu, när det gäller dig. Som när vi var små. När vi byggde olika hopp, av olika brädor. Som du fick utföra med skateboarden. Och som när jag fick prova. Haha, höll på att slå mig gul och blå. Och du bara putta iväg mig och skrek: håll balansen och skrattade åt mig. Jag vet att man såg rätt dum ut. Men jag försökte... Haha

Gud vad det finns mycket att skratta åt. Och när vi var hos dig och Sandra eller hos mig.

Kommer ihåg en gång. När vi var hemma hos mig. Det gör du kanske med eller måste jag påminna dig. När jag satt på toan och du och Tom fick upp låset. Ja du... Som sagt det finns så mycket som man kan ta upp. Jag hoppas att du har det bra nu... Och om ett tag syns vi igen.

Har legat idag och bara tänkt på Johan och kollat på massor av videoklipp på han. Hur kunde detta hända... Har tänkt på det. Just han... Han som var en så glad kille. Men visst det kan hända alla och när som helst.

Känns bara konstigt för det var ju inte så längesen man träffa han...

Kommer hem och sätter mig vid datorn och får en rejäl chock. Min kompis som jag lärde känna när jag gick i 6:an har dött. Han var en av dem killarna jag umgicks med mycket i skolan och på fritiden.

Vi har ju inte setts lika mycket nu. Men syns ju när han varit i Tälje och hälsat på. Han är en av Sveriges bästa skatare och är borta mycket och håller på med det. Träffa han senast på juldagen. Och en gång efter det.
 

Minns hans leende så fort vi sågs och hans kramar jag fick. Vi blev så himla glada varje gång vi sågs. Det var som om allt runt oss försvann. Och vi kunde stå och prata i timmar, kändes det som ibland.
 

Minns första gången jag träffa honom, när vi gick i gymnasiet. Vi var på någon fest i Järna och det var extremt många där. Jag hade varit på toaletten och skulle gå ut. Då jag helt plötsligt går in i en killes mage. Fråga mig inte varför. Jag såg ju att det var någon som skulle gå förbi, men jag hann inte väja.

Så när jag kolla upp för att säga förlåt så utbrast han Sarah. Och jag Johan. Och efter det har vi haft lite kontakt när det funkat liksom.

Jag fattar verkligen inte att han är borta. Så svårt att få in... när jag tänker på honom så är jag glad att han fick hålla på med det han tyckte om och att han blev så sjukt bra i det han gjorde.

R.I.P Johan Florell