Lillis blogg

Kollade på grannfejden. Det handla om en som hade 8 stycken hundar. Fler i området hade också hundar. De andra grannarna hade inte klagat lika mycket och skolan som låg bredvid hade inte heller klagat. Grannarna till henne med hundarna klagade på att hundarna skällde dygnet runt (om man ska sammanfatta allt)

De hade ringt kommunen, andra ställen och polisen. Men det barnsligaste av allt var att de aldrig hade gått över till henne och pratat om problemet. De visste ju inte ens hur hon såg ut... De hade bara sett henne på långt håll. Hon med hundarna visste inte ens vilka det var.

Visst kanske de inte fick den hjälp de ville hos kommunen. Men man får faktiskt ta sig över till sin granne och prata, om de hade så problem med skällandet. Kommunen tyckte inte att problemet var så hög på den skalan, så att de kunde göra något åt det. Grannen sa att de hann bo i sin villa några veckor innan de fick flytta in hos olika kompisar för att de inte kunde bo där ute, på grund av hundarna.

Hon med hundarna hade kollat upp allt och hon var godkänd att ha hundarna. Hon var ju den i programmet som var villig att allt skulle lösa sig. Hon var ju med på alla lösningar. Medan grannen som klagat hoppade av. Hon orkade inte mer efter att de hade träffats och försöka löst problemet.

En av lösningarna var att sätta på hundarna ett halsband som spruta en stråle vatten mot ansiktet, så fort de skällde. Tillslut lärde hundarna sig att inte skälla jämt.

Varför ens klaga när man inte ens vet vem som har hand om hundarna och sen hoppar av för att det var så jobbigt. Jaja man vågar ju klaga så länge man inte behöver träffa sin granne eller vaddå?

Hon var en av dem här grannarna som inte har något liv, utan klagar på andra för att dagarna ska gå.
Blir så förbannad på såna grannar. Kanske för att vi har såna hos mamma. De har till och med gott på mig....